Ja ungefär ett dygn efter avslutandet av det förra inlägget så tog jag mod till mig att försöka fortsätta skriva om min resa. Eftersom den var en sådan traumatisk resa med mycket minnen som blommar upp, så tar det tid att skriva.

jag fortsätter där jag slutade igår. Jag utelämnade en viktig detalj som inträffade i matchen mot Central, först och främst vann vi med 7p och inte 5p som jag skrev. Sen så i andra kvarten (varför det kallas kvart, då man spelar 4x10min orkar jag inte förklara) så kolliderade Andreas, kallas Ante med en av motståndarlagets spelare. Han fastnade i honom med sitt högra ringfinger och det hamnade ur led. Det såg lika brutalt ut som när Sundsvalls Drakar spöar skiten ur Jämtland. Första leden på fingret pekade rakt fram och den andra leden väldigt kraftigt åt höger. Ante kom springandes mot oss på bänken och hans ansiktsuttryck såg milt sagt skärrat ut. Det var ungefär som när man ska äta en hamburgare och ser hur någon spottat i den, för att måla upp en visuell bild för er läsare. Ante är faktiskt lite sådär matcho, fast han är egentligen inte det, han tror bara det. Han var nu inte lika matcho. Det lät på hans röstläge som om han ville ringa till sin mamma. Jag tog lugn och behärskad som jag är tag i fingret, kollade över axeln mot marc där han stod på ett behagligt långt avstånd och såg nästan för ett tag lite vit ut. Jag började prata med Ante som frågade om det gjorde ont att dra tillbaka fingret. Näe svarar jag, det kanske känns lite, men det är rätt skönt och drog i fingret samtidigt. Klick, klapp, bong så var det en fjong. Fingret var tillbaka på plats. Spelarna på planen var lite smått i panik och jag började genast att kyla ner fingret med en ispåse.

Det är en ganska smart uppfinning. En påse med is i.

Sedan tejpade vi fingret och ante fortsatte spela.

När vi väl triumferat med säsongens första 08 vinst så begav sig spelarna ner till omklädningsrummet för dusch. Jag och marc sysselsatte oss med smsandet hem till Sundsvall med glädjebesked. Marc pratade även i sin telefon med diverse människor och jag roade mig med att sitta och stirra på två ghetto stockholmare som förde en väldigt intressant konversation om basket. Det bestod mest av sho len, fett yao och andra icke svenska uttryck.

Vi begav oss till fots till restaurangen, som ni vet. Så vi hoppar vidare till söndagen. Jag och min rumskamrat vaknar klockan 07,00 av signaler som får en att vilja begå självmord. DVS alarmet från våra mobiltelefoner. Dags att kliva upp. Pigga som vi är så hoppar vi upp ur våra sängar. Detta är en stor lögn. Jag masar mig motvilligt upp, medans Marc beslutar sig för att vila sina ögonlock ett par minuter till. Jag går ut i korridoren med min rumslista som Ingela skrivit ner kvällen innan (ordningssam som hon är), jag går och kontrollerar om alla spelare klivit upp. Det har dom och jag är chockad över hur pass disciplinerade dessa unga grabbar är. Dom är piggare än oss 86 åriga, avdankade gatustädare. Nu är inte det mitt yrke och jag är inte så gammal, bara ca: 30% av den åldern jag uppnått.

Vi är lite sega så vi går och tar den underjordiska spårbussen en station till hallen. Det är väldigt kallt på morgonen. Antarktiskt liknande temperatur.

Vi möter 08 Söder. Detta kom att bli en riktigt rolig och nagelbitande match. Detaljerna överlåter jag till marcs blogg.

Vi vinner med två poäng och lyckan är fullständig. Jag kände att jag var så inne i matchen och att det blev lite för mycket. Jag hoppade, skrek, peppade och insåg ibland att jag måste ta det lugnt. Vi var två nöjda och hesa coacher som gick ut med en vinst med 2p ur hallen. Vi var dessutom väldigt hesa och jag kände mig helt matt i kroppen. Min mage skrek efter mat. Vi gick till Burger King. Denna hamburgerkedja som inte vill etablisera sig i norrland. Åtminstone inte i Sundsvall. Bara tanken på det gör mig deprimerad. Det var förbannat gott, för grillat är godast som dom säger.

Sen var det ca: 2 timmars väntan innan supertåget x2000 skulle förflytta våra kroppar hem till kära Sundsvall.

Vi bedrev tiden hem med att titta på Daniels portabla DVD-spelare. Ja alltså vi tittade på film på den spelaren. Eller ja man stoppar in en DVD skiva och den spelas då upp på en liten skärm, det är det som är dvd-spelaren. Bourne Ultimatum var filmen som skulle underhålla oss på vägen hem. Till en början så var jag totalt ointresserad och kollade inte alls då jag beslutat mig för att se den tillsammans med Carro. Dock kunde jag inte riktigt slita mig då jag hörde ljudet och blev intresserad utav denna actionspäckade film. Våld kan vara ganska underhållande att titta på, men bara på film, i verkligheten är det väldigt skrämmande tycker jag.

Dock satt jag inte så skönt så jag beslöt mig ganska snabbt för att vila min trötta ögon och jag somnade. Vaknade i Njurunda, usch vad jag inte vill bo där. Men då visste man att det var nära hem. Vi passerade mitt hem med tåget och jag önskade att vi kunde stanna till så jag fick kliva av. Det var nog inte så uppskattat så jag gick inte och frågade lokföraren om detta var möjligt.

Väl på stationen så fick vi vänta lite på carro. men det var skönt att äntligen vara hemma. Så nu sitter jag på jobbet, har sovit hemma en natt, det var skönt att sova i sin egna säng igen. Återkommer lite senare med en nyhetsrapportering. Det var längesedan.

Att nämna är också att jag fick blogg-abstinens nere i STHLM. Jag ville verkligen blogga, men kunde inte eftersom jag inte är ägare av en bärbar dator med mobilt bredband.

over and out.