Sitter i daglig ordning på mitt arbete.

Just nu är det ganska lite att göra och jag sitter i telefonkö till en annan instans på Telia. Detta händer ganska ofta.

Eftersom det är fredag och det efter kl17,45 då jag slutar idag, officiellt är helg, så måste jag berätta vad för spännande som kommer att hända denna helg.

Ikväll skall jag tillbringa mitt intressanta liv med att springa i trappor, dvs jag skall tvätta kläder. Man springer mer i trappen än vad man gör något annat. Det är  inte det roligaste man kan göra en fredagkväll, men det måste göras. Sen så är det Idol. Ett program som jag inte följer sådär värst trofast. Det är mest roligt i början. Idol är ändå en bra sak. Massa människor med tro och hopp om att dom skall bli en ny Michael Jackson, som ofredar barn. Det är trevlig tv underhållning.

Lördagen kommer att spenderas ensam då Carran (kallar henne så ibland för mig själv, god som godis) åker till Jämtland. Jämtland är det ställe på jorden där solen sällan lyser. Sen att dom signat Doremus Bennerman gör inte saken bättre. Jag skall även gå på hockey med min kompanjon i brottet dvs partner in crime Marc. Vi sitter och skriker som värsta huliganer. Är du med Marc? TIMRÅ, TIMRÅ, TIMRÅ, TIMRÅ (brööööööl) Nej det gör vi inte.

Men det är skitkul att sitta och titta på dom som skriker som värsta huliganer.

Timrå möter tydligen Luleå enligt information från en mörkhyad kille på sjögatan.

Luleå Hockey har legat mig varmt om hjärtat då jag var yngre. Var på träningsläger där och fick mycket beröm av Luleås tränare på den tiden. Spelar inte hockey numera. Nu ägnar jag mig mestadels av korgboll.

Efter det vet jag inte riktigt vad som händer. Men jag hittar väl på något spännande som fallskärmhopp från en concorde utan fallskärm, klippdykning från soffkanten, eller balkongakrobatik med snurr.

Söndagen är det damliga match. Finns inte någon info om det, i alla fall inget som jag sett. Det förväntas nog att jag skall sitta i sekretariatet, dock får vi se hur det blir med den saken.

Nej dags att jobba lite mer. Återkommer om det händer något utöver det vanliga.

I morse vaknade jag,utvilad och med glatt humör, solen sken och det kändes sådär riktigt härligt. -BRYT-

Verkligheten stämmer verkligen inte överens med vad jag just skrev. Jag blev väckt som vanligt utav Carro, klockan var tio i sju och solen hade inte ens gått upp. Jag var sjukt trött. I vanlig ordning i mitt liv så brukar jag vara snäll och skjutsa henne. Idag var en sådan dag. Sen så slipper jag själv promenera till jobbet, eller åka kollektivtrafik. Kollektivtrafik är bra, men jag känner mig dum då jag åker buss. De personer som åker buss idag är skolbarn/ungdomar och pensionärer. Samt dessa människor som aldrig tagit sig tiden att ta körkort och så jag. Men bara ibland. Eller ja rätt sällan faktiskt. Så när jag kliver på bussen och alla tittar på en sådär konstigt, så har jag lust att bara berätta att, ja jag är 25år och till skillnad gentemot er så har jag faktiskt körkort!

I alla fall så skjutsar jag henne till jobbet. Åker direkt hem med ilfart. Går in och lägger mig och sover igen, trots att jag ska upp om bara 45min.

Jag försover mig ganska rejält, dvs jag vaknar en kvart innan jag skall infinna mig på min arbetsplats TeliaSonera.

Bråttomt blir det. Men jag hinner med  22sek marginal. Min chef frågar mig om jag missat tiden. Mitt svar blev bara att det var lite mycket trafik.

På mitt jobb så svarar jag i telefon. Jag har jobbat här i hela mitt liv. Nej nu ljög jag. I lite mer än 4 månader. Jag har redan blivit arbetsskadad. Inte skadad så att jag gjort mig illa. Utan skadad att jag svarar i min telefon likadant som på jobbet. På jobbet säger jag alltid: Välkommen (mitt namn) heter jag, vad kan jag hjälpa till med. Detta brukar även händå då min mobiltelefon ringer. Detta kan då uppfattas som väldigt konstigt utav mina vänner, samt föräldrar till tjejerna som jag coachar. Så om ni någon gång ringer till mig, bli inte förvånad om jag svarar lite konstigt, det är en gammal arbetsskada som jag drog på mig under Clintons glansdagar.

Clinton var en bra president. Synd att han inte kunde låta bli sin sekreterare. Bush är inte alls bra. Däremot så är det snart val i det stora landet De förenta staterna, mera känt hos oss svenskar som amerikat.

Det kan hända att det blir Clinton som blir president igen, men inte Bill den här gången utan hans fru. Roligt om hon skulle vinna.

Den första kvinnliga presidenten. Usa skulle nog bli lite bättre då.

Nej nu klagar mina arbetskamrater på mig att jag skriver för mycket. Så jag avrundar med en skål. Äntligen är det fredag!

Fick just en artikel utav mina kära kollega på msn. Den finns på Dagbladet. Ni kan läsa om den här .

Alltså helt fucking jävla seriöst. Vem bryr sig egentligen.

Det här med avvikande sexualiteter är inte riktigt min grej. Man kan nästan kalla mig för homofob. Visst du får vara bög eller flata för min del, så länge jag slipper ta del av det och slipper se dig stå och tokhångla som en vild grobian på någon krog. Om du dessutom byter kön, så vill jag helst slippa läsa om det i en dagstidning. För vem bryr sig egentligen. Dessutom varför hålla på och krångla. Alltså du föddes som man. Gilla läget bara. Moder natur beslutade att du skulle vara man, then be a man!

Nej nej, lägg dig på operationsbordet och be doktor dinkelstein operera bort din lilla penis, för du byter säkert kön av den anledningen. Moder natur gav dig en alldeles för liten snopp. Och den enda gången du fick komma till, så blev tjejen missnöjd. När du sedan blev homosexuell så var det inte en enda som kände sig nöjd med det lilla könorgan du föddes med.

Därav beslutet att göra om dig till tjej.

Du kommer aldrig att bli en tjej till 100%, det går liksom inte anatomiskt. Du kommer aldrig att ha en livmoder, aldrig få mens. Det är det tjejer får och det är därför dom är så svår att ha att göra med.

Humörsvängningarna du kommer att få är av all östrogen du kommer att stoppa i dig för att bli av med din basröst.

Patetiskt!

Nu kommer folk tycka att jag är trångsynt och dum i huvudet. Here I am.

Jag tycker bara att detta är att gå över gränsen. Just att göra ett reportage om det i tidningen. Tror man att man ska få något sorts medlidande, eller att det är någon jävla kontaktannons att vara på ett stort uppslag i en tidning?

Nej nu blev jag bara deprimerad och förbannat.

Slash my wrist, slash my wrist. Kill myself, kill myself, som Pablo Fransisco skulle sagt.

Fred på jorden utan könsbytar människor.

Tv4 har ett program som ni kanske känner till som heter fredag hela veckan.

Jag tänkte starta ett tv-program som heter torsdag halva veckan, som istället för att göra narr av svenska kändisar, så gör jag narr av svenska folket. Tror ni det skulle fungera. Till att börja med skulle jag imitera mig själv, vilket kan vara ganska svårt då jag är en väldigt komplex person, med många väldigt svårimiterade bravurer. Det räcker inte riktigt till att vara sig själv om man skall imitera sig själv, så det gäller att man lägger ner lite extra tid. Därför tänkte jag nu börja analysera mig själv, inför detta projekt. Tar med mig mobilkamera, då det inte finns budget för ett kamera team ännu. Samt anteckningsblock, för att anteckna hur jag reagerar och uppför mig bland civiliserade svenskar och invandrare. Det där lät fel. Ungefär som om invandrare inte skulle vara civiliserade. (nej jag är inte rasistisk alls). Men vissa invandrare är inte ett dugg civiliserade. Men detär inte jag heller så vad fan spelar det för roll.

Oj, just nu slog det mig att om jag ska filma mig själv så kommer jag inte att uppträda normalt eftersom jag kommer att gå med en mobil framför mig hela tiden, samt att det kanske inte blir så kul med en film där jag mest sitter och skriver i ett anteckningsblock. Mitt projekt sprack. Men jag kommer säkert på ett nytt. Hade tänkt mig att en dag bli rik.

Min släkt, dvs mamma, pappa, mormor och morfor m.m, har alltid lärt mig att pengar är inte allt. Jag tycker att dom har fel. Pengar betyder mycket idag. Pengar gör allt så mycket enklare. Titta på barnen i Rwanda, dom har inga pengar. Har dom det bra? Nej dom har ingen mat, kan inte bo på lyxhotell, köra ferrari till vattenbrunnen, eller köpa en lyxyacht. Det kan man om man har pengar. Mycket pengar!

Jag tror i grund och botten att alla vill ha mycket pengar, till och med dom som redan har mycket pengar. Dom vill ha mer. Jag vill också ha mer. Fast jag har inte mycket. Men jag har så jag klarar mig. Jag har tydligen så mycket pengar att jag kan skänka pengar till dom som inte har så mycket pengar. Funderade en kort stund om detta verkligen var nödvändigt. Det tog ca: 3,2 sek innan jag insåg att: ja jag kan faktiskt dela med mig lite.

Även om det inte är mycket så ger jag i alla fall lite pengar till något barn i världen så att den kan få lite vatten. Jag skulle vilja ge dom en ½ liters flaska Loka med smultron/citron eller nått. Kan ni tänka er en liten Kenyan dricka kolsyrat vatten som smakar smultron. Dom har inte ens smultron i Afrika. Det skulle nog se roligt ut.

Nej back till Work som jag säger.

Över ut och under. Eder tokstolle, dubbla snedstreck Fredrik

Onsdag, onsdag & onsdag. Det brukar folk förknippa med mitten på veckan.  Trots att vi har 7 veckodagar så är onsdagen den tredje dagen i veckan och detta är enligt mig konstig. Fast då halva dagen av onsdagen har gått så bör det alltså vara halva veckan. Andra människor associerar detta med "lill lördag", dvs dessa människor häller i sig alkoholhaltiga drycker trots att dom skall arbeta dagen efter. Hur onsdag blev den lilla lördagen vet jag faktiskt inte? Onsdagar förknippar jag med möte. Jag har alltid möte på jobbet när det är onsdag. För er som inte vet det så jobbar jag på Telia. Telia är ett ganska stort företag. Dom säljer telefoniabbonemang, Bredband och mobiltelefoni. Vi säljer även numera Digital TV. (REKLAMPAUS).

Mitt jobb är bra. Jag får en bra lön och gör inte speciellt mycket för att få den lönen. Jag jobbar på, sitter och surfar och bloggar på min "arbetsplats".

Ja jag jobbar på kundtjänst, svara i telefonen hela dagarna. Tänker inte gå in på mina arbetsuppgifter i detalj, eftersom jag har tystnadsplikt. Visst låter det häftigt. Tystnadsplikt, jag får alltså inte prata. Därför skriver jag.

I vilket fall som helst så trivs jag bra. Men på onsdagar är det möte. I två timmar så sitter vi och lyssnar på våran chef som pratar. Ibland kommer det även någon person från någon annan avdelning som berättar och informerar oss om kampanjer osv. Det är kul ibland.

Nu måste jag jobba och ja jag vet att jag skrev igår att jag skulle återkomma igen och gjorde det inte, men det gör jag senare ikväll då jag jobbar enda tills klockan kvart över nio.

Ärtor med majs // Fredrik

Ja ungefär ett dygn efter avslutandet av det förra inlägget så tog jag mod till mig att försöka fortsätta skriva om min resa. Eftersom den var en sådan traumatisk resa med mycket minnen som blommar upp, så tar det tid att skriva.

jag fortsätter där jag slutade igår. Jag utelämnade en viktig detalj som inträffade i matchen mot Central, först och främst vann vi med 7p och inte 5p som jag skrev. Sen så i andra kvarten (varför det kallas kvart, då man spelar 4x10min orkar jag inte förklara) så kolliderade Andreas, kallas Ante med en av motståndarlagets spelare. Han fastnade i honom med sitt högra ringfinger och det hamnade ur led. Det såg lika brutalt ut som när Sundsvalls Drakar spöar skiten ur Jämtland. Första leden på fingret pekade rakt fram och den andra leden väldigt kraftigt åt höger. Ante kom springandes mot oss på bänken och hans ansiktsuttryck såg milt sagt skärrat ut. Det var ungefär som när man ska äta en hamburgare och ser hur någon spottat i den, för att måla upp en visuell bild för er läsare. Ante är faktiskt lite sådär matcho, fast han är egentligen inte det, han tror bara det. Han var nu inte lika matcho. Det lät på hans röstläge som om han ville ringa till sin mamma. Jag tog lugn och behärskad som jag är tag i fingret, kollade över axeln mot marc där han stod på ett behagligt långt avstånd och såg nästan för ett tag lite vit ut. Jag började prata med Ante som frågade om det gjorde ont att dra tillbaka fingret. Näe svarar jag, det kanske känns lite, men det är rätt skönt och drog i fingret samtidigt. Klick, klapp, bong så var det en fjong. Fingret var tillbaka på plats. Spelarna på planen var lite smått i panik och jag började genast att kyla ner fingret med en ispåse.

Det är en ganska smart uppfinning. En påse med is i.

Sedan tejpade vi fingret och ante fortsatte spela.

När vi väl triumferat med säsongens första 08 vinst så begav sig spelarna ner till omklädningsrummet för dusch. Jag och marc sysselsatte oss med smsandet hem till Sundsvall med glädjebesked. Marc pratade även i sin telefon med diverse människor och jag roade mig med att sitta och stirra på två ghetto stockholmare som förde en väldigt intressant konversation om basket. Det bestod mest av sho len, fett yao och andra icke svenska uttryck.

Vi begav oss till fots till restaurangen, som ni vet. Så vi hoppar vidare till söndagen. Jag och min rumskamrat vaknar klockan 07,00 av signaler som får en att vilja begå självmord. DVS alarmet från våra mobiltelefoner. Dags att kliva upp. Pigga som vi är så hoppar vi upp ur våra sängar. Detta är en stor lögn. Jag masar mig motvilligt upp, medans Marc beslutar sig för att vila sina ögonlock ett par minuter till. Jag går ut i korridoren med min rumslista som Ingela skrivit ner kvällen innan (ordningssam som hon är), jag går och kontrollerar om alla spelare klivit upp. Det har dom och jag är chockad över hur pass disciplinerade dessa unga grabbar är. Dom är piggare än oss 86 åriga, avdankade gatustädare. Nu är inte det mitt yrke och jag är inte så gammal, bara ca: 30% av den åldern jag uppnått.

Vi är lite sega så vi går och tar den underjordiska spårbussen en station till hallen. Det är väldigt kallt på morgonen. Antarktiskt liknande temperatur.

Vi möter 08 Söder. Detta kom att bli en riktigt rolig och nagelbitande match. Detaljerna överlåter jag till marcs blogg.

Vi vinner med två poäng och lyckan är fullständig. Jag kände att jag var så inne i matchen och att det blev lite för mycket. Jag hoppade, skrek, peppade och insåg ibland att jag måste ta det lugnt. Vi var två nöjda och hesa coacher som gick ut med en vinst med 2p ur hallen. Vi var dessutom väldigt hesa och jag kände mig helt matt i kroppen. Min mage skrek efter mat. Vi gick till Burger King. Denna hamburgerkedja som inte vill etablisera sig i norrland. Åtminstone inte i Sundsvall. Bara tanken på det gör mig deprimerad. Det var förbannat gott, för grillat är godast som dom säger.

Sen var det ca: 2 timmars väntan innan supertåget x2000 skulle förflytta våra kroppar hem till kära Sundsvall.

Vi bedrev tiden hem med att titta på Daniels portabla DVD-spelare. Ja alltså vi tittade på film på den spelaren. Eller ja man stoppar in en DVD skiva och den spelas då upp på en liten skärm, det är det som är dvd-spelaren. Bourne Ultimatum var filmen som skulle underhålla oss på vägen hem. Till en början så var jag totalt ointresserad och kollade inte alls då jag beslutat mig för att se den tillsammans med Carro. Dock kunde jag inte riktigt slita mig då jag hörde ljudet och blev intresserad utav denna actionspäckade film. Våld kan vara ganska underhållande att titta på, men bara på film, i verkligheten är det väldigt skrämmande tycker jag.

Dock satt jag inte så skönt så jag beslöt mig ganska snabbt för att vila min trötta ögon och jag somnade. Vaknade i Njurunda, usch vad jag inte vill bo där. Men då visste man att det var nära hem. Vi passerade mitt hem med tåget och jag önskade att vi kunde stanna till så jag fick kliva av. Det var nog inte så uppskattat så jag gick inte och frågade lokföraren om detta var möjligt.

Väl på stationen så fick vi vänta lite på carro. men det var skönt att äntligen vara hemma. Så nu sitter jag på jobbet, har sovit hemma en natt, det var skönt att sova i sin egna säng igen. Återkommer lite senare med en nyhetsrapportering. Det var längesedan.

Att nämna är också att jag fick blogg-abstinens nere i STHLM. Jag ville verkligen blogga, men kunde inte eftersom jag inte är ägare av en bärbar dator med mobilt bredband.

over and out.

Mina fötter har rest, den ca 40 mil långa vägen ner till våran huvudstad. Jag är svensk medborgare så det bör alltså vara Stockholm jag rest till då och det stämmer.

11 grabbar, Marc samt en förälder reste ner till STHLM, ja det var en massa andra personer på tåget också som reste, dock vet jag inte vad dom skulle göra där nere? Vi åkte ner för en sak, eller ja egentligen så gjorde vi fler saker men det hör inte till saken. Det vi då åkte ner för, var att spela basket. Eftersom Anders "porschen" Porshage hade jour, vad exakt han gör då är det ingen som vet? Han får bara lite mer lön och jobbar kanske lite mer än vanligt, eller så är det tvärtom, inte lönen då, men jobbandet. I alla fall så följde jag med min vapendragare Marc ner för att assisstera honom i coachandet. Här kommer en lång resumé:

uppstigning klockan 05,07 lördag morgon, en väldigt trött fredrik släpar sig själv ur sängen för att gå på toaletten för att uträtta vissa morgonbestyr. 05,10 ringer marc och säger: "jag har nu vaknat", bra säger jag. samtalet tar där slut. Jag fortsätter med mina bestyr samt att klä på mig, tar en snabb och proteinrik frukost: en calsune med farvatten och åsnelatrin. Längesedan var det. Efter det är klockan ca: 05,30 och jag väcker Carro som skall skjutsa mig och marc ner till den där stationen där tågen går. Vi anländer till Marc 05,47, där marc ser lika trött ut som mig. DVS VÄLDIGT TRÖTT!

Vi kommer ner till stationen och där är då hela laget. Tjena säger jag. Vissa säger Tjena, andra säger Hej. Väldigt trevliga pågar det där tänker jag. Vi stormar tåget 06,10 ungefär, då avgång är 06,14. Jag och Marc får sitta bredvid varandra på tåget. Dock så somnar vi ganska omgående båda två. Dock blir sömnen inte så långvarig då vi kommer till gävle så är det tydligen en kille som har bokat sin plats där jag sitter, så jag får hoppa över till Ingela. Ingela är Alexanders mamma. Hon är väldigt ordningssam, hon satt mestadels och planerade allt så att det skulle klaffa nere i STHLM. Klaffa är ett ord jag inte använder allt för ofta. Klaff är något jag associerar med flygplan och nu åkte vi trots allt tåg?!!? Näe jag förstår inte riktigt. Jag somnade en liten sväng igen, det gjorde inte Ingela, hon somnade då vi var ca: 20 min från STHLM, tyckte lite synd om henne faktiskt. I vilket fall som helst så klockan 08,32 så knackar Dave mig på axeln och frågar om han skall väcka alla så dom kan äta frukost, jag sa ja. Marc sover fortfarande i detta skede. Jag beger mig till Bistro vagnen där jag passerar Damlaget och där sitter Johan och Henke som är coacher och löser korsord. Jag slår mig ner där och äter min frukost. En torr smörgås med en festis. Så nyttig jag är. Jag hjälper även Johan med korsordet. Korsord är något som jag var väldigt duktig på då jag var liten. Mormor löste alltid korsord, så jag lärde mig en hel del där. Dock har jag slagit mitt huvud allt för många gånger efter det så jag är inte lika smart längre.

Vi anländer till Stockholm strax efter 9. Efter en kort resa så är vi äntligen där. Vi beger oss ner till det som stockholmare kallar tunnelbana. Jag skulle kalla det underjordisk rälsbuss. Men det är bara för att jag är från Norrland och enligt stockholmare är jag dum i huvudet. Vi beger oss till hallen, som är en fin anläggning. Det finns två basketplaner där, precis som här hemma i våran sporthall. En större och en mindre hall. Vi spelar båda våra matcher på lördagen i den mindre hallen. Första matchen möter vi Värmdö. Ett gäng grabbar på 8 pers. Perfekt tänker jag, då springer vi ifrån dom. Vad fel jag hade. Det var dom som sprang ifrån oss. Grabbarna spelade inte så värst bra och det blev en tung förlust med lite mer än 40 poäng. DVS utklassning. Men dragonerna kämpade trots allt på bra. Det var en intensiv match med högt tempo, där Värmdö fick två tekniska fouls och vi en osportslig foul. Domarna var dessutom ganska bra, dock så försvann den ena domaren i den sista kvarten och då sjönk nivån avsevärt. ungefär som en sten med flytväst som är för stor. Stenen sjönk till botten snabbare än snabbast. Men han gjorde väl det bästa han kunde och jag klandrar inte honom. Det är väldigt svårt att döma basket själv. Man kan lixom inte vara på alla ställen som man önskar vara på. Att åka till maldiverna är alltså inte så lätt.

Efter matchen så kom Värmdös coach fram till mig och tackade för matchen, han passade även på att smyga in att "grabbarna hade lite dålig attityd, annar var dom duktiga". Dålig attityd, vänta här nu, backa bandet. Vilket lag var det som hade två tekniska fouls? Då var ändå domaren snäll, han hade säkert kunnat blåsa både tre och fyra till på deras coach och lag. Så jag svarade bara att det var säkert ömsesidigt, då kände jag mig väldigt intelligent, för jag vet egentligen inte vad det betyder!

Grabbarna deppade lite i duschen, sen var det dags för mat. Mat är bland det bästa som finns, eftersom det är ett fullspäckat schema så hinner vi liksom inte att gå och äta hela laget, så man får ta med sig lunch. Det hade inte jag, så jag och Marc (som självklart hade med sig lunch) gick iväg till en liten pitoresk nyrenoverad pizzeria i närheten. Där köpte jag en "reksallad".

Den var trots uttalet bra. Rhode Island dressingen var nog bland det godaste dressingen jag ätit. Vi gick tillbaka till hallen för att förtära våran mat. Det spelades basket i hallen som bara den. Trots allt studsande så beslöt jag mig för att lägga mig ner för att ta en tupplur på maten. Alltså jag låg inte på maten utan efter den, eller ja den låg i min mage och jag var trött. Jag sov säkert i en timme. Det var nu dags att börja förbereda sig för nästa match. Mot KFUM Central. Mike Banks, gammal dragons spelare är coach för dessa grabbar. Det var kul att se och prata med honom igen. Han har blivit en riktig stockholmare. Han pratar sådär roligt som bara stockholmare kan. Vi vann den matchen mot Central med 5p har jag för mig. en rolig match där grabbarna spelade riktigt bra. Men dom spelade inte sådär riktigt bra som jag har sett dom spela, men det räckte till en vinst.

Efter den matchen så begav vi oss på en promenad till en restaurang/pizzeria som dom alltid äter på dom är där nere. Det är inte så mkt en restaurang egentligen för det är en pizzeria. Men dom har som alla andra pizzerior lite andra maträtter än bara pizza. Vissa åt pasta med oxfilé, andra rödspätta, schitzel eller kebabtallrik. jag och marc åt iaf pasta. Den var lite stark och jag misstänker att oxfilén inte alls var oxfilé. men det var gott ändå. Efter att jag ätit mig mätt på pasta, pizzasallad och bröd så var det dags att inkvartera oss på hotellet. Hotell formula 1. Ett väldigt konstigt hotell. Där finns inga toaletter på rummet utan i korridoren, där man får uträtta sina ärenden. Efter man besökt toaletten så lyser det en röd lampa och hela toaletten rengör sig själv. Det är väldigt konstig.

jag och Marc roade oss med att ta bilder från våran vistelse nere i STHLM samt att vi låg och kollade på TV, vi terroriserade även Diana med dessa bilder via MMS. Jag tror hon uppskattade det?

Eftersom jag nu sitter på jobbet och skriver detta så får jag återkomma med söndagens bestyrer lite senare, samt även dessa bilder som vi knäppt, då min chef kan börja kolla på mig lite misstänktsamt, då jag inte jobbar utan ägnar mig åt privata ärenden på arbetstid.

Ses senare, your truly, P 2 D Rich

Nää skulle inte tro det, det börjar ju verka som om det är lika säkert som att sätta sig på en rullator nerför kebnekaise. Var och vart annat flyg verkar ha problem med landning, motorer, hjulupphängning, vingklaffar och fan och hans moster. Vem den mostern är och vad hon heter har jag ingen aning om. Flög till det lilla land Turk på burk för ett tag sedan, det var spännande, dock gick flyget bra, men bara en vecka senare var det ett flygplan som fick nödlanda här hemma. Inte i mitt vardagsrum, utan på Midlanda. Näe har dom fullbokat dom där mekanikerna, eller rutinkollar dom inte flygen innan dom bökar in 200 blekfeta svenskar som skall på charter?

Ibland då jag tänker, vilket inte är allt för ofta men det händer faktiskt då och då att hjärnbanken snurrar igång och får gå på högvarv i ca: 45,7 sekunder, innan den får kortslutning och går i viloläge.. fan det jag vill säga var iaf att ibland så känner jag att det känns väldigt patetiskt när man sitter på flyget och skall flyga utomlands.. Man känner sig lite dumförklarad. Folket på flygplatsen, flygvärdinnorna och alla i lokalbefolkningen till det landet man åker till, måste tänka: "Vilka idioter".

För vi svenskar är ändå kända för att inte vara lika stela och tillbakadragna då vi åker utomlands. Det är ett jävla tjohej, folk dricker tills det rinner kaviarcognac ur öronen och klär hej vilt av sig snabbare än en krokodil drar fram en rabarber och får fart på grillerna. Näe, visst är det kul att åka utomlands, men jag hör inte till den skaran som skämmer ut mig mer än vad jag gör här hemma. Kalla mig tråkig, men gör du det så känner du mig inte!

För nu så säger jag Tjena, när vi ses igen det vet jag inte men säg 3,5 kg.